Spakis hemman i Bengtsby

Emsalölandet har haft fast bosättning i många hundra år. Eftersom skriftliga belägg saknas går det inte att exakt fastslå vid vilken tid bebyggelse och bysamhällen uppkom. Historikern Eljas Orrman skriver i Emsalöboken del ett att det man med säkerhet kan säga är att de uppstod efter 1240-talet, men före ingången av 1530-talet. Han påpekar också att förlederna Bengt (av Benedictus) och Orre i bynamnen Bengtsby och Orrby tyder på hög ålder. Det anses att personnamn i bynamn av den här typen kommer från den första odlaren på platsen.

Namn som slutar på -by i Nyland har i allmänhet ett centralt läge och antalet gårdar i dem har vanligen varit relativt stort. Det här antyder att byarna av den typ som Bengtsby och Orrby representerar hör till de äldre i Nylands svenskbygder. Åtminstone kan de mycket väl ha uppstått redan under senare hälften av 1200-talet eller i början av 1300-talet, menar Orrman.

Också lokalhistorikern Göran Selén konstaterar i verket Borgå socken genom tiderna att de äldsta jordbruken i östra Nyland kan ha uppkommit på 1200-talet. Detta gäller också Emsalölandet. Eftersom jordbruk och bondeliv förutsätter fast bosättning har de första bysamhällena sannolikt uppstått just vid dessa tider.

*

För sju-åttahundra år sedan såg Bengtsby, liksom hela Emsalö, helt annorlunda ut än i dag. Havsnivån var ett par meter högre, vilket betyder att största delen av det som i dag är ängar och odlingsmarker då alltjämt låg under vatten. Bosättningen i byarna uppstod på sådana platser nära de dåvarande stränderna, där husen kunde placeras i väldränerade sluttningar och där jorden var lätt att odla.

I Bengtsby gick strandlinjen på 1200-talet mitt inne i det som nu är själva byn. Bosättningen var samlad kring de fem gårdarna Hommas, Spakis, Nilsas, Nygranns och Storspiks.

Jordbrukare, fiskare

De första människor som bosatte sig och verkade på det som skulle bli Spakis var av allt att döma självständiga jordbrukare, fiskare, jägare och sjöfarare, kanske till och med vikingaättlingar, om vi låter fantasin spela…

Under århundradena som följde fortskred dock inte alltid utvecklingen i jämn och lugn takt. Krig och örlig drog fram över landet, det kom missväxtperioder och farsoter. Sådant förändrade ägoförhållanden och släktföljder. Inte heller gårdarna på Emsalö undgick att drabbas av dylika omvälvningar.

Störst var antalet bondgårdar på Emsalö i mitten av 1500-talet då det fanns ett 15-tal, men hundra år senare hade antalet på grund av ovan nämnda orsaker minskat till tio.

Byggnadsbeståndet

Hurudana hus de första bosättarna hade på sina gårdar kan man bara gissa sig till. De nödvändigaste utom bostadshuset var säkerligen ladugård, hölada, bastu, vedlider, sannolikt också källare, antingen fristående eller under något hus. Småningom tillkom också efter behov andra förrådsutrymmen, bodar och visthus.

Vi hittar skriftliga belägg för att gårdarna fanns och vilka deras innehavare var i skattelängder och jordeböcker. Dessa är dock inte så detaljerade att där skulle framgå hur många eller vilka byggnaderna var.

Skatter sedan urminnes tid

Skatter, och indrivningen av dem, är uråldriga begrepp. De äldsta skatterna utgjordes av det tionde som alla jordägare skulle betala till kyrkan. Det betydde att en tiondedel av skörden på en gård och likaså en tiondedel av boskapens och fiskets avkastning indrevs till kyrkan.

Detta gamla beskattningssystem var ytterst brokigt och regionalt ojämlikt. Det förhållandet ändrades när Gustav Vasa blev kung i Sverige-Finland på 1500-talet. Han införde då en modell som innebar att det i särskilda jordeböcker tecknades upp alla hemman i riket och hur stor skatt de skulle betala.

Det är i dessa jordeböcker de äldsta anteckningarna om namnen på deras innehavare finns att läsa. Däremot börjar själva gårdarnas namn antecknas i handlingarna först över hundra år senare, från och med slutet av 1600-talet. Då kan man också se att Spakis under någon period gick under benämningen Valborgs.

Skatt enligt storlek och bärkraft

Gustav Vasas system medförde också att jordegendomarna kunde bokföras enligt sin storlek och att deras förmåga att betala skatt kunde graderas.

Ett begrepp som då tillkom var mantal, som fortlever än i dag, även om det numera har mist sin betydelse. Ordet avspeglar ordagrant det antal män som gården hade att ställa upp för krigstjänst. På Emsalö var gårdarna så små att de inte kom upp till fullt mantal, ännu mindre till flera. När till exempel Spakis betecknas som ett havt mantal behövdes det ett lika bärkraftigt hemman till för att nå upp till ett mantal och kunna rusta en soldat. Hemmansklyvningarna medförde sedan att till exempel en gård som utgjort ett halvt mantal därefter blev ett fjärdedels mantal stort.

Skatteindrivare

För att driva in skatten anställdes särskilda skattefogdar. Emsalös fogde ägde, eller var bosatt på, Hommas hemman i Bengtsby. Det är beläget på andra sidan landsvägen och något söderut sett från Spakis. (Hommas-Hofmans-Hovmans = hovets man, kungens man).

Av naturliga orsaker var dessa hovmän inte särskilt populära bland allmogen. Enligt en legend skulle för några hundra år sedan en särskilt illa omtyckt fogde i byn ha mördats och hans häst avlivats. Liket och hästkroppen skulle sedan ha grävts ner söder om byn mitt uppe på backen där landsvägen i dag passerar Sommarberget. Där skulle så småningom ha uppstått en grop när förruttnelsen framskred. Ännu i dag kallas backen Hommangropsbacken. Dock förefaller det något ologiskt att man skulle ha valt en stenig kulle för nedgrävningen av kropparna.

Ödehemman

Ett stort antal bondgårdar i riket har någon gång under århundradena varit betecknade som ”öde”, så också på Emsalö. Sådana gårdar betecknades därefter som kronans, statens, egendom. Beteckningen öde betydde dock inte alltid att de bokstavligen skulle ha blivit helt övergivna och skövlade, utan oftast bara att innehavarna under en tid, i allmänhet tre år, inte kunnat erlägga sina utskylder till kronan.

Bland annat det kallare klimatet som rådde i Finland under 1600-talet gjorde att missväxt och nödår var ideligen förekommande. Trots detta skulle gårdarna samtidigt stå för utrustningen av manskap till de många krig som då pågick. Detta ledde till att också en stor del av hemmanen på Emsalö hamnade i ödesmål, och några av dem övertogs av kronan, bland annat Spakis. – Termen kronohemman kan i sena tiders öron ha en viss ståtlig klang, men innebar helt prosaiskt att hemmanet övergått i statens ägo på grund av ägarnas oförmåga att erlägga skatt.

Dylika hemman gavs sedan ofta i förläning till någon arméofficer i krigstjänst som gjort sig förtjänt av en extra belöning. En officer var på denna tid i allmänhet adlig, en frälseman. Därav beteckningen frälsehemman som förekommer på många håll, bland annat på Spakis, som alltså blev öde, sedan övergick till att bli kronohemman, för att övertas av frälsemannen Wentzel Ludvig Toll på 1700-talet, och därför under en tid kunde betecknas som frälsehemman.

Soldattorp

Under konung Karl den XI:s tid infördes i slutet av 1600-talet i Sverige-Finland ett slags allmän värnplikt för rikets försvar. Detta var inte personbundet utan knutet till gårdarna och byarna. Systemet benämndes indelningsverket och gick ut på att en större gård kunde utrusta en ryttare för krigstjänst, eller att flera mindre gårdar gick samman och bildade rotar. På samma sätt som ett rusthåll rustade en ryttare rustade en rote en fotsoldat eller på en del håll i skärgården en båtsman. För att bosätta dessa anlades i byarna ryttartorp, soldattorp och båtsmanstorp, för Emsalöbyarnas del soldattorp, med ett bostadshus och en bit jord att odla.

På grund av de små odlingsarealerna på Emsalö fanns här således endast soldattorp. Däremot var många av hemmanen på Emsalö augmentshemman, hjälphemman, till rusthåll eller herrgårdar i någon av byarna på fastlandet, vilket betydde att de skulle bidra till rustandet av en eller flera ryttare från en gård som inte klarade uppgiften på egen hand.

I Bengtsby uppfördes soldattorpet i omedelbar anslutning till Spakis, på andra sidan nuvarande landsvägen mellan Spakis och Hommas gårdar. Det är uppenbart att soldattorpen alltid fanns på samma plats i byn, endast deras innehavare växlade. Man kan därför utgå ifrån att soldattorpet i Bengtsby stod på sin givna plats i hundrafemtio år, det vill säga från 1600-talet fram till 1809. På en del håll i Finland finns dessa torp bevarade och har rustats upp, men så är inte fallet med något av soldattorpen på Emsalö.

Modig och Glader

I början av 1700-talet vet vi att soldaten som underhölls av bengtsbybönderna hette Olof Frisk, och att han efterträddes av Petter Modig. I vigselboken i församlingsarkivet framgår att denne 1751 gifte sig med en flicka i byn. Huruvida torpet i dagligt tal uppkallades efter dessa Frisk och Modig har vi inga uppgifter om, men under början av 1800-talet benämndes det i alla fall Brafs torp efter dåvarande soldaten, och bäcken som flöt intill var Brafs bäcken. Rester av samma bäck kan för övrigt ännu i dag skönjas mittemot Spakis på andra sidan landsvägen där den rinner ut under Kvarnviksvägen och vidare norrut och går under landsvägen i Midgårdståget.

Soldatnamnen Frisk, Modig (och Braf, som också betyder modig) hade Bengtsbysoldaterna uppenbarligen tilldelats av någon officer i det förband där de tjänstgjorde – andra liknande namn från dessa tider är till exempel Pistol, Karbin, Hastig, Glader, Tapper, Frisk, Stolt, Nöjd.)

Skeppsvarv

Under första hälften av 1600-talet behövde de dåtida sjöstridskrafterna många nya skepp för sin expansiva krigföring. Skeppsvarv anlades på många platser i riket. Ett av dem kom att ligga på Emsalö på Spakis hemmans mark i Dyviken. Den djupa viken skar på den tiden betydligt längre in i det som i dag är nedre delen av Dyviks ängarna, tidigare omtalade som Dyviks kärren. Varvet omnämns bland annat i Axel Zetterstens bokverk Svenska flottans historia 1522–1634.

Det framgår inte i urkunderna hur många och vilken typ av krigsfartyg som tillkom på det här varvet, som omtalas som Emsalö Bankestad. Inte heller har den exakta platsen hittills kunnat bestämmas, även om kolrester från något som kan vara lämningar efter smidesverksamhet skall ha hittats på en plats där ängarna i dag gränsar till skogskanten i söder.

Bondeseglation

Redan på 1400- och 1500-talet seglade kustbönderna med sina små skutor på Finska viken, bland annat söderut till Narva och Reval (nuvarande Tallinn) med ved och fisk, ofta ”hemligen” för att inte behöva betala tull för köpenskap.

Också många av Bengtsbybönderna seglade med egna skutor. Man högg ved till avsalu och körde ut den om vintern till någon vedplan, lastanplan, vid stränderna. Antingen till Bengtsbyfjärdens strand i öster eller längs Storsvidiränniln söder om Sommarberget och över Kvarnträsket till Kvarnviksholmen vid Svartbäcksfjärden. Därifrån fraktade man den till någon stad, oftast kanske Helsingfors. Men ännu på 1800-talet var det enligt Holger Rosenströms anteckningar inte ovanligt att de som mera specialiserade sig på skeppsfart, bland dem Spakishusbonden i Bengtsby, seglade på både Petersburg, Reval och Stockholm.

Skatteköp

Innehavare av frälsehemman bebrukade inte själva den jord de ägde. Det gjordes i stället av bönder som arrenderade jorden. Dessa erlade sitt årliga arrende till ägaren, frälsemannen.

När det småningom gavs möjlighet att lösa in den jord man bebrukade utnyttjades denna möjlighet. Då Wenzel Ludvig Toll år 1805 sålde Spakis inlöstes det av Carl Gustaf Mattsson, som var son till dåvarande arrendatorn Matts Henriksson. Carl Gustaf erlade därefter skatt till staten och inte längre arrende till frälsemannen.

Arrendatorn Matts Henriksson var son till Henrik Andersson som kom till Spakis från Svartså, där han hade varit arrendator på Langis torp under Haiko gård. Han var född 1702 och hade en hustru som hette Sophia Danielsdotter och var född 1714. Henrik dog 1778 och hustrun 1799.

Efter Henriks död övertogs Spakis alltså av sonen Matts Henriksson, som var född 1742 och alltså 36 år gammal då han övertog arrendet. Matts var gift med Maria Henriksdotter, född 1752. Hon dog 1811 och Matts överlevde henne med ett dussintal år. Han dog 1823.

Arrendet övertogs av sonen Carl Gustaf Mattsson, född 1782, och han var således 23 år då han gavs möjlighet att skatteköpa stället av Toll. Carl Gustaf Mattssons hustru var Hedvig Mattsdotter, född 1783. Carl Gustaf levde till 1830 och hustrun till 1853.

Efter dem följde som ägare äldste sonen Gustaf Carlsson, född 1815. Han var gift med Anna Gretha Mattsdotter, född 1818.

Gustaf Carlsson ändrade sitt namnskick på så sätt att han ersatte patronymikonet Carlsson och tog tillnamnet Rosenström. (Denne Gustaf Carlsson Rosenström var för övrigt skribentens farfars farfar.)

Emellertid levde Gustaf ett slösaktigt och utsvävande liv, med bland annat svår dryckenskap. Denna misskötsel av både sig själv och hemmanet ledde till att han vid tidig ålder, endast 30 år gammal, var tvungen att lämna gården och överlåta äganderätten till sin yngre bror Johannes.

Också Johannes tog sig ett tillnamn, men inte samma som brodern, utan Blomqvist. Man kan notera att de båda bröderna uppenbarligen inte drog jämnt. Det tyder det skilda namnvalet på, liksom det faktum att Johannes vid sitt giftermål inte hade bosatt sig på hemgårdens mark, utan på sin hustrus hemställe Nygranns.

När Gustaf Rosenströms familj lämnade stället fick de en jordplätt vid Orrbys västra strand att bosätta sig på. Torpet där fick namnet Kattslätt och stannade i släkten i över hundra år.

Nu flyttade alltså familjen Blomqvist in på Spakis och ägandeförhållandena lagfästes. Johannes fick, – alltjämt med namnet Johannes Carlsson – fastebrev på hemmanet den 22 mars 1846.

Med detta datum inleds den blomqvistska tiden på Spakis hemman i Bengtsby.